Helsingfors och Helsingfors. Den 31 augusti 2006

Helsingfors är en viktig stad för Finlad. Men i regionaliseringens och globaliseringens tidevarv kan det visa sig att det är Estland och esterna som drar den största nyttan av att Finlands regering nu vill satsa på huvudstaden. Visserligen är staten och därmed hela Finland beroende av de skatter som man kan hova in i Helsingfors, men statens roll som finansiär av landsbyggden är inte vad den var före Finlands inträde i Europeiska unionen och före den intensifierade globaliseringen. Norra Finland är nu och i framtiden i stället allt mera beroende av EU:s stöd, kommunernas och landskapens egna ekonomiska utveckling och den ekonomiska utvecklingen på Nordkalotten. När Centerministrarna nu vill stöda Helsingfors genom att erbjuda sydvästra Sibbo åt huvudstaden är det nog inte glesbygdens och de traditionella väljares bästa man har i tankarna. Här handlar det iställe om att kunna visa upp resultat och stöd för Helsingfors med tanke på att erövra nya väljare i staden.

Hur viktig Helsingfors är för Finland beror på vad man menar med Helsingfors. Esbo- och Vandabor som reser utomlands torde berätta att de kommer från Helsingfors. Utomlands vet ingen vad Esbo är, fastän det står Espoo på Nokias pressmeddelanden. Tekniska Högskolan heter på engelska Helsinki University of Technology, fastän Otnäs hör till Esbo. På sin höjd vet utlänningar som besökt Finland att Helsingfors flygplats heter Vantaa. Esbo och Vanda ingår i Helsingfors i en utvidgad bemärkelse. Det är detta större Helsingfors, lokalt ofta kallat Storhelsingfors, på finska Suur-Helsinki (se Storhelsingfors. Den 14 augusti 2006), vars ekonomiska utveckling är viktig för hela södra Finland.

För Storhelsingfors, helsingforsregionens eller "metropolens" utveckling har det ingen större betydelse hur Sibbo utvecklas eller i vilken riktning staden växer. Däremot kan det vara i Helsingfors stads intresse att huvudstadsregionens tyngdpunkt justeras österut. I (det mindre) Helsingfors snäglar man avundssjukt på Esbo, som blivit landest främsta teknologicentrum och hemort för Nokia. Liksom jag i gårdagens blogginlägg noterade är det ingen nationell fråga hur Helsingfors stad klarar sig i konkurrensen med grannstäderna. Därför utnyttjar man medvetet tvetydigheten i begreppet eller namnet Helsingfors, för att få stadens behov att förefalla vara en nationell fråga.

Megalomani? Den 30 augusti 2006

TV-programmet Suomi express hade besökt Sibbo, där Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen intervjuades tillsammans med Ilkka Luoma och Mia Vanhatalo. Pajunen framförde här ett lite förnyat argument för varför sydvästra Sibbo bör anslutas till Helsingfors: Nu har Helsingfors en äkta chans att bli Östersjöns ledansde stad ("aito mahdollisuus nousta Itämeren johtavaksi kaupungiksi"). I Finland är det lätt att väcka nationella känslor genom att tala om finländska möjligheter i tävlingar och jämförelser med andra länder. Pajunens tro på Helsingfors möjligheter kan se ut som ett uttryck för megalomani, men snarare handlar pratet om Helsingfors som en metropol av internationell betydelse om att försöka utnyttja finländarnas svaga nationella självkänsla för att vinna stöd för stadens utvecklingsplaner. Självklart har anslutningen av sydvästra Sibbo inte någon avgörande betydelse för Helsingfors möjligheter att klara sig i kunkurrensen med andra medelstora städer i norra Europa.

En mera realistisk målsättning för Helsingfors stadsdirektör vore att säkra stadens ställning som den ledande staden i huvudstadsregionen. I konkurrensen med Nokia-hemorten Esbo och Gateway-staden Vanda kan Helsingfors kanske behöva sydvästra Sibbo, men denna målsättning motsvarar inga nationella intressen. Åtminstone är detta inte ett mål som väcker finländarnas patriotiska känslor.

Esbobon Ilkka Luoma föreslog i TV-programmet att Helsingfors istället för att expandera österut borde gå samman med Vanda. Historiskt sett finns det grunder för denna samgång. Helsingfors utvidgning har alltid skett innanför Helsinge sockens gränser. Helsingfors har även fått sitt finska namn direkt från namnet Helsinge (motsvaras på finska av Helsingin pitäjä och Helsingin maalaiskunta). I Vanda (fd Helsinge) har det faktiskt funnits ett relativt stort intresse för en samgång. Efter att Helsingfors denna sommar i sina annekteringsbeslut handlat bakom Vandas rygg och brutit mot överenskommelser (se Att legitimera ett rån. Den 25 augusti 2006) kan det dock vara svårt att inleda förhandlingar om en samgång eller ens ett utvidgat samarbete.

Om demokrati. Den 29 augusti 2006

Efter Helsingfors stadsfulmäktiges beslut att ansöka om att få ansluta sydvästra Sibbo till Helsingfors anklagades Helsingfors och dess fullmäktige för att handla odemokratiskt. Förslaget hade förberetts i smyg och ärendet förklarades brådskande utan klar motivering. Så här kan det inte gå till i en demokrati, var säkert mångas spontana reaktion. I en intervju i Presso 19.8 försvarar stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori Helsingfors mot anklagelserna med invändningen att demokrati kan förstås på många olika sätt. (Se Att legitimera ett rån. Den 25 augusti 2006.) Det har han förstoss rätt i.

Demokrati kan fösrstås på många olika sätt! Betydelsen av begreppet eller benämningen demokrati har under historiens gång utvecklats och förändrats. Under det kalla kriget var synen på demokrati i öst mycket annorlunda än i väst. Eller åtminstone gavs benämningen demokrati i öst en annan innebörd än i väst. Begreppet demokarti är värdeladdat och inexakt. De flesta torde i Finland i begreppet demokrati ändå inbegripa vissa demokratiska spelregler. Hit hör inte minst öppenhet och principen att ärenden som skall behandlas på beslutande möte bör meddelas på förhand. Demokrati betyder inte bara folkvälde. Demokrati är inte det samma som godtyckligt majoritetsstyre.

I Presso antyder Vapaavuori att Helsingfors beslut kan betraktas som demokratiskt därför att Helsingfors har 560 000 invånare medan Sibbo endast har drygt 18 000 invånare. I ett riksdagsval väger en halv miljon röster naturligtvis mera än ett par tiotusen, men om Vapaavuoris logik skulle tillämpas på beslutförandet inom Europeiska Unionen hade Finland inte längre några påverkningsmöjligheter. I demokratins namn kunde t.ex. Tyskland då besluta att tvångsansluta delar av sina grannländer. Nej, denna maktlogik kallas inte demokrati, åtminstone inte i västerländska liberala demokratier.

Rotslöshet. Den 28 augusti 2006

Den finska statskulturen är mycket ung. Finland har urbaniserats mycket sent, men ännu senare har den andliga urbaniseringen ägt rum. Till skillnad från landsbyar på kontinenten är nordiska byar till följd av storskiftet utspridda över stora områden. Kanske just därför har det för finländarna varit så svårt att anpassa sig till stadslivet. En annan orsak till anpassningssvårigheterna kan bero på att flyttningrörelsen från landet till staden ofta har betytt flyttning från inlandet till kusten. När finnarna flyttat till städerna har de lämnat sina rötter bakom sig och haft svårt att rota sig på den nya orten. Ofta har den nya hemorten varit en tidigare svenskspråkig ort, vilket ytterligare försvårat en identifiering med ortens historia och traditioner. Istället har man ofta försökt förneka ortens svenskspråkiga förflutna.

Störst är rotlösheten i förorterna, som saknar egen historia och identitet. Det faktum att förorterna ofta är mångkulturella gör det ännu svårare för dess invånare att känna sig hemmastadda. En hög frekvens hyresbostäder har inte bara en förslummande verkan. Att invånarna inte själva äger sina bostäder gör dem i sig mera rotlösa. Eftersom de socioekonomiska förhållandena är andra i villaområden synns problemen där inte på samma sätt. Småhus och egnahemshus garanterar dock inte att invånarna känner sig rotade.

Idealiserandet av egnahemsboende har ironiskt nog kommit speciellt starkt fram under Matti Vanhanens statsministerskap. (Se Egnahemshus. Den 19 augusti 2006 .) Barnfamiljernas och de goda skattebetalningarnas dragning till egnahemshus i kranskommunerna, vilket är ett problem för Helsingfors, kan i själva verket ses som ett symptom på finländarnas rotlöshet i storstaden. Egnahemshuset löser dock inte i sig problemet med rotlösheten. För att invånarna inte skall känna sig rotlösa måste orter få utvecklas i måttlig takt. Det tar tid för traditioner att förmedlas och sociala nätverk att utvecklas och utvidgas. Bebyggelse som skapas utan hänsynstagande till lokala traditioner, befintliga sociala nätverk i form av ideella föreningar och församlingar eller kommungränser som utgör grund för hembygdsidentiteten resulterar i sovstäder där invånarna inte känner sina närmaste grannar och där ingen bryr sig om den gemensamma närmiljö.

På 1960- och 1970-talet skapades nya förorter i rask takt fram ur intet. Stora områden byggdes på en gång, så att alla ortens invånare var nyinflyttade och inga sociala nätverk existerade. Vi har lärt oss att betrakta denna stadsplanering som ett fiasko, som ett resultat av den funktionalistiska erans övertro på ingensjörskonsten och utvecklingen. Helsingfor lider än idag av de problem som 60-talets förortsbyggande gav upphov till. Nu vill staden upprepa misstagen och bygga nya förorter i sydvästra Sibbo. På statsplanerarens skrivbord kan de nya förorterna te sig rätt idylliska. Förverkligas Helsingfors planer kommer idyllen dock att visa sig vara ett tomt skal. Bakom den eventuella fasaden av träpanel kommer människorna att känna sig lika rotlösa som i vilken annan sovstad.

Sibbo kommunstyrelse har i kväll inför fullmäktige lagt fram sitt förslag till Sibbos egna planer för tillväxt. (Se MTV3.) Kommundirektör Markku Luomas presenterade före fullmäktigemötet en utredning som beställts av Statens tekniska forskningscentral. Utredningen stödjer styrelsens förslag att fördubbla antalet invånare till 40 000 fram till år 2025. (Se FNB/Hbl.) Även enligt kommunens egna planer skulle tillväxten i sydvästra Sibbo ske oroväckande fort. Sibbo har dock helt andra möjligheter än Helsingfors att bygga området med hänsynstagande till områdets historia, traditioner och befintliga sociala nätverk. Som en del av Sibbo kan området bevara en egen identitet. Genom att ansluta sig till befintliga församlingar och ideella föreningar kan de nya invånare identifiera sig med bygdens lokalhistoria och därmed lättare rota sig i sin nya hembygd. Styrelsens ordförande Christel Liljeström betonade inför kommunfulmäktige uttryckligen att Sibbo inte bör göras till en sovstad.

Fullmäktige stödde enhelligt styrelsen förslag, som utgör ett motdrag mot Helsingfors planer. (Se HS.)

Kringgås lagen? Den 27 augusti 2006

Namninsamlingen mot Helsingfors annekteringsplaner avslutas officiellt idag. För en vecka sedan hade det, enligt Borgåbladet, redan insamlats 11 000 namn. Då namnen huvudsakligen samlats in i Sibbo torde de flesta undertecknaden vara Sibbobor. Majoriteten av de röstberättigade Sibboborna har därmed redan undertecknat medborgaradressen. Ytterligare har just nu 4757 personer undertecknat en namninsamling på Internet. Enligt tidningen Presso, som gjort en undersökning, är "nästan alla" Sibbobor emot Helsingfors planer på att annektera 5000 hektar av Sibbo. Då lagen säger att invånarna i de berörda kommunerna bör höras innan en förändring av kommungränserna görs, förefaller det klart att Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo saknar lagliga förutsättningar. Om kommuninvånarnas åsikter inte behövde beaktas, så skulle det ju inte vara någon idé med at låta dem höras. Enligt lagen kan kommunindelningen ändras "om ändringen leder till bättre service för regionens invånare, förbättrar invånarnas levnadsförhållanden och näringarnas verksamhetsbetingelser eller främjar kommunernas handlingskraft och gör verksamheten mer lönsam." Enligt Helsingfor fyller förslaget att införliva området i sydvästra Sibbo alla de ovannämnda villkoren. (Se protokollutdrag.) Enligt Sibbo uppfylls inget av villkoren. (Se Sibbos besvär.)

Det torde vara uppenbart att invånarna väster om Sibboviken och Sibbo å inte skulle få bättre service om sydvästra Sibbo anslöts till Helsingfors. Tvärtom skulle servicen åtminstone till en början radikalt försämras. Förbindelserna till Sibbos andra kommuncentrum Söderkulla och den kommunala servicen där är nu utmärkta. Speciellt skulle den lagstadgade servicen på svenska försämras om området anslöts till Helsingfors. Vet man i Helsingfors och i statsrådet inte att det i Sibbo finns äldre människor som överhuvudtaget inte kan göra sig förstådda på finska? För invånarna i Restsibbo skulle nu anlitade skolor, barträdgårdar, helgedomar, båthamnar och trafikförbindelser i sydvästra Sibbo hamna utanför kommunens gränser. Om lagen kan tolkas så som Helsingfors läser lagen är det fel på hela rättssytemet. Då det gäller Helsingfors inkorporering av den sk Västerkullakilen är det uppenbart att inga av de ovannämnda villkoren är aktuella. Syftet är ju bara att skapa en korridor till Sibbo. Det olagliga i Helsingforsfullmäktiges beslut är dokumenterat i juris doktor, professor Kaarlo Tuoris expertutlåtande.

För en icke-jurist förefaller det fullständigt klart att Helsingfors anspråk strider mot lagen. Därför är det anmärkningsvärt att Sibbo nu gör eftergifter. Man borde ju inte ha något att frukta. Varför tar sig en dubbelarbetande Helsingforsbo som jag tid att dagligen skriva upprörda blogginlägg, om utgången i Sibbofallet ändå är given? Svaret är att vi inte fullt litar på att Finland är en rättstat. Speciellt under centerpartistisk ledning har ju lagen tidigare körts över när "nationens intressen" så krävt. Lagen ger i viss mån oförutsägbara tolkningsmöjligheter när "särskilt vägande skäl" föreligger. Och om lagen står i vägen kan riksdagen stifta undantagslagar.

Den som gapar efter för mycket... Den 26 augusti 2006

Om det gick till så som Hufvudstadsbladet skriver den 11 augusti visade Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och styrelseordförande Jan Vapaavuori för Sibbos kommundirektör Markku Luoma och styrelseordförande Christel Liljeström den 11 april upp två kartor, den ena ungefär med det aktuella kravet (eventuellt något mindre och utan Ingmans mejeri), den andra med ett hälften så stort område. Villkoren för att Helsingfors skulle nöja sig med det mindre området var att Sibbo frivilligt gav ifrån sig området. Som belöning skulle Helsingfors sälja sina övriga markområden till Sibbo och inte längre ställa krav på att Sibbo lämnar Östnylands förbund. Luoma och Liljeström torde vid detta tillfälle inte ha haft mandat att förhandla, så utgången var given, speciellt som Helsingfors mycket snabbt där efter kom med sin anhållan om annektering. Helsingfors sätt att agera borde vara tillräckligt för att stadsrådet skulle dra bort sitt stöd för annekteringen. Genom att uttala sitt stöd för Helsingfors planer har centerministrarna dragits med ner i smutsen.

Helsingfors territoriella anspråk, som var så stort att det överraskade alla ickeinvigda, kan se ut som en bestraffning för Sibbos motsträvighet, men det finns ingen logik i att bestraffa hela kommunen och speciellt de invånare som är bosatta i det av Helsingfors åtrådda området. Det kan visserligen vara förnuftigt att försöka skapa en bild av Sibbo och sibboborna som motsträviga, samarbetsovilliga, förhandlingsovilliga, utvecklingsfientliga, själviska, parasitiska, isolatoriska, ansvarslösa och senfärdiga. Helsingfors anspråk är dock så provokativt att det förefaller taktiskt vettlöst. Det är troligt att ett mindre anspråk endast väckt måttliga protester. I själva verket kunde det ha splittrat sibboborna och speciellt Sfp, som sett en möjlighet att bevara Sibbo relativt svenskt och Sfp-dominerat genom att kommunen avstått från Östersundom. Nu står kommunen enig mot alla gränsförskjutningar och Sibbo har fått mycket sympati, trots Helsingfors delvis framgångsrika medielobbning.

Varför valde Helsingfors att provocera och göra orealistiska anspråk? Knappast hade man ansökt om att få inkorporera hela femtusen (5000) hektar om man inte uppmuntrats till det av kommunminister Hannes Manninen eller statsminister Matti Vanhanen. Det Helsingforsägda område som Sibbo beslutit ansöka om att få inlösa är till ytan mindre än en tiondedel av det område som Helsingfors gör anspråk på. Statsministern har visserligen hunnit säga att gränsdragningen bör kunna diskuteras och att Sibbo bör få behålla skärgården, men Helsingfors valde nog inte karta utan att sporras till största möjliga hunger av centerministrarna.

Att statsrådet uppmuntrat Helsingfors till anspråk som får stadens och dess ledning att förefalla girig och brutal är trots allt inte så svårt att förstå. Regeringen vill ju inte själv komma i ofördelaktiv dager. Om regeringen slutligen besluter att med huvudstaden införliva ett något mindre område av Sibbo kan statsministern framstå som en lyhörd landsfader, trots att även Helsingfors har skäl att vara tacksam. Detta är machiavellisk statskonst av klassisk modell. Det var dumt av Helsingfors att låta sig luras och göra oförskämda anspråk. Nu är det sannolikt att staden mister hela stycket.

Att legitimera ett rån. Den 25 augusti 2006

Av en kollega fick jag idag det senaste numret av tidningen Presso. Helsingfors stadsrirektör Jussi Pajunen och styrelseordförande Jan Vapaavuori intervjuvas här (s B1-B3) om Helsingfors planer på att annektera femtusen hektar av Sibbo. Det trista med intervjuer av detta slag är att de sällan och aldrig medvetet avslöjar verkliga motiv. Argumenten handlar om att försöka legitimera planer och handlingar vars motiv i sig inte ger legitimitet. Rubriken på intervjun i Presso är ett citat av Pajunen: "Tämä ei ole ryöstö" (Detta är inte ett rån).

Stadsdirektörens uppgift är att främja och bevaka Helsingfors intressen. Så länge förstäderna Vanda och Esbo förblir självständiga städer är det uttryckligen staden Helsingfors och inte Helsingforsregionens eller "metropolområdets" ingtressen som stadsdirektören slår vakt om. Det samma gäller Helsingfors stadsstyrelse och fullmäktige. När det gäller annekteringen av sydvästra Sibbo behöver och kan man inte försvara planerna för stadens egna invånare. Man kan ju inte precis gå ut i offentligheten med att stadsplanerarna får behålla sina jobb eller att skatteöret sjunker om annekteringsplanerna förverkligas. Fullmäktigena har redan vid slutna möten och korridorsdiskussioner övertygats eller övertalats att stöda planerna - med undantag av Svenska folkpartiets fullmäktigen. (Vapaavuori har kritiserat Sfp:s fullmäktigen för att de inte fyllt sin primära uppgift: att slå vakt om stadens intressen.) Även centrala ministrar har man i det fördolda övertygat, fastän argumenten här inte längre bara handlar om stadens intressen. Kvar återstår den allmänna opinionen, som speciellt regeringen är beroende av.

Det borde egentligen vara ministrarnas uppgift att motivera och berättiga sitt stöd för annekteringeng, men åtminstone kommunminister Hannes Manninen har här misslyckats fullständigt. Han har ju bara gett motståndarna vatten på sin kvarn. Pajunens och Vapaavuoris försvar av stadens planer (och statsrådets stöd) är därför behövligt.

Sadsdirektör Pajunen och styrelseordförande Vapaavuori är ändå i en lite liknande situation som centerministrarna Manninen och Vanhanen. Inför den egna gruppen måste ministrarna försvara sitt stöd av Helsingfors planer, som i det aktuella fallet strider mot partiets linje, med att det är viktigt för partiets imago samt för relationerna med kampanjfinansiärer, (potentiella) regeringspartners och medier, men i offentligheten måste man argumentera för att Helsingfors planer är och motsvarar ett allmänt eller nationellt intresse. Även Pajunen och Vapaavuori måste i offentligheten hänvisa till det allmänna intesset. Det faktum att stadens intressen och regionens intressen delvis kan sammanfalla gör uppgiften lite lättare för stadsdirektören och styrelseordföranden.

Om Helsingfors fullmäktige tog Sibbo på säng i juni så förefaller inte heller den andra partern ha varit förberedd på Sibbo kommunstyrelses motdrag. Åtminstone var minister Manninen totalt handfallen. För att argumenten om nationens bästa skall vara trovärdiga borde man hjärtligt ha välkomnat Sibbos initiativ. Det är ju troligt att annekteringen av sydvästra Sibbo inte håller juridisk prövning. Då är det tur att Sibbo själv nu vill bära sitt ansvar för metropolens utveckling. Genom att kalla Sibbostyrelsens beslut en provokation, bevisar Manninen att de verkliga motiven är andra än de offentliga argumenten. Även Pajunen och Vapaavuori måste nu hitta nya argument. Pajunen och Vapaavuori torde till skillnad från ministrarna dock inte ha några problem att rädda sina ansikten. De har ju bara gjort ett försök till en strålande affär för staden. Eller borde man kanske ändå kalla det försök till rån?

Min kollegan tog exemplaret av Presso på ett seminarium för Vanda stadsfullmäktigen som ägde rum igår. I den ovannämnda intervjun säger Helsingors stadssyrelseordförande Vapaavuori att Vanda uttalat sitt stöd för Helsingfors annekteringsplaner. Stämningarna på seminariet, som bevakades av Helsingin Sanomat, vittnar dock om det motsatta. Dagens Helsinginsanomat kan skvallra om att en stor del av Vandapolitikerna starkt motsätter sig att den sk Västerkullakilen (Se Utpressning. Den 11 augusti 2006) ansluts till Helsingfors. Vandapolitikerna och stadadsdirektören Juhani Paajanen visade sig vara bestörta över att Helsingfors agerat bakom Vandas rygg samt brutit mot samarbetsavtal. Socialdemokraten Pentti Poukari förundrade sig över att Helsingfors vill utvidga till Sibbo när staden ännu har oanvänd mark vid järnvägen i Malm. Centerpartisten Matti Sippola kritiserade sin partikamrat minister Manninen för att ha gett efter för Helsingfors i hemlighet förberedda annekteringsplaner.

"Sibbo" börjar i Helsingfors. Den 24 augusti 2006


Som ett argument för att Helsingfors måste inkorporera sydvästra Sibbo har angetts att staden eller stadssamhället nu tar tvärt slut när man kommer till Sibbo. Denna upplevelse av "Sibbo" kan man få då man åker österut med Österleden/ Nya Borgåvägen. I verkligheten börjar landsbygden redan i Helsingfors, några kilometer från Sibbosgränsen. Sydvästra Vanda, som ligger mellan Helsingfors och Sibbo är fullständig landsbygd, delvis rena ödemarken. (Det finns nog med mark att bebygga på annat håll i Vanda.) Först när man kommer över gränsen till Sibbo börjar ett relativt urbant villaområde. (Se bilder.) Södra Östersundom och Husö söder om Nya Borgåvägen utgör delar av ett större grönområde från Svartabacken i sydväst till Sibbo Storskog i nordöst. Detta område är delvis naturskyddsområde och skulle inte bebyggas, fastän området anslöts till Helsingfors. På norra sidan om Österleden, norr om den fridlysta Svartabacken vid Vandagränsen en dryg kilometer från Metrons ändststion i Mellungsbacka, bedriver Helsingfors jordbruk med stadens egna traktorer och skördetröskor. (Se bilden ovan.) Om staden tar för fort slut i öster, så är det åtminstone inte bara Sibbojordbrukarnas fel.

Helsingfors är geografiskt i obalans, då stadeden i väst slutar några kilometer från centrum, men i öst sträcker sig ända till sydöstra Vandas ödemarker. Helsingforsregionen bestående av Helsingfors, Vanda och Esbo sträcker sig däremot längre västerut än österut. Å andra sidan är det i väst långt till närmaste stad som är Karis, medan Borgå ligger betydligt närmare i öst. Till det nu så trendiga "metropolområdet", vars utveckling enligt regeringen Vanhanen är ett nationellt intresse, räknas även Borgå. Ur ett större perspektiv borde det därför inte ha varit ett problem att Borgå hade förblivit lokal centralort för Sibbo. Kommunstyrelsen i Sibbo har dock gjort avbön och beslutit att Sibbo skall lämna Östra Nylands förbund, för att försöka blidka huvudstaden. I Sibbo kommer man dock fortsättningsvis att läsa Borgåbladet. För övrigt prenumererar även mina närmaste grannar i Nordsjö (östra Helsingfors) på Borgåbladet.

Jag läste i en ledarartikel i helsingforstidningen Helsigin Uutiset för ett par veckor sedan att det är Sibbos fel att metron tar tvärt slut i öster. I verkligheten välkomnar Sibbo metron till Sibbo, medan Esbo ännu tvekar på att med Helsingfors stads bidrag på 150 miljioner euro bygga metron västerut. Nu tar ju metron slut ett par kilometer från Helsingfors centrum i väst, medan den sträcker sig ett par mil i östlig riktning. Jag har därför svårt att förstå mig på beskyllningarna mot Sibbo. Vad jag inte heller riktigt förstår är hur ledarskribenten tänkte sig att en metrolinje skulle se ut som inte tar "tvärt slut" någonstans.


Sibbo har resurserna. Den 23 augusti 2006

När kommunstyrelsen i Sibbo dels beslöt att inlösa helsingforsägd mark och bygga för 40 000 invånare på 20 år dels beslöt att gå med i Nylands förbund drog man undan mattan för Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo. Det borde, om det någonsin har funnits, därmed inte längre finnas något allmänt eller nationellt intresse som skulle motivera annekteringen. Istället för att konstatera att situationen förändrats tolkade kommunminister Hannes Manninen Sibbostyrelsens beslut som en provokation. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Det var minst andra gången denna sommar som Manninen trampade i klaveret med galna uttalanden. Helsingfors, som är rädd att förlora sin "once in a lifetime chance" (se Bråttom. Den 8 augusti 2006), hävdar nu att Sibbo inte har möjlighet att bygga tillräckligt snabbt. Som om Sibbos markreserv nu absolut borde förbrukas på en gång! I en intervju för Radio Vega hävdar emellertid professor emeritus Heikki Kukkonen idag att Sibbo visst har resurserna som behövs för att bygga, eller snarare planera, vilket det ju för kommunens del egentligen handlar om. (Se YLE Internytt.) VVT har kommit till samma slutresultat. (Se pressmeddelande.)

Politikerförakt. Den 22 augusti 2006

Politiker förtjänar ibland att föraktas, men i sig är politikerförakt beklagligt. Politikerföraktet leder till minskat intresse för politik och därmed till att medborgarna inte bevakar politikernas bruk och missbruk av sin makt. Själv ogillar jag många politiker, men jag skulle inte säga att jag föraktar dem. Jag var mycket besviken när Matti Ahtissari valdes till president istället för Elisabeth Rehn. Jag var upprörd när Tarja Halonen och inte Esko Aho valdes till president vid följande presidentval. Jag ogillade Halonen för hennes värderingar och hennes bakgrund, men jag har aldrig föraktat henne. Enda gången jag blivit vred på henne var när hon sidsteppade Aho från direktörsposten vid Finlands bank. Då var mina sympatier på Centern i allmänhet och på Esko Aho i synnerhet.

Den gångna sommaren har jag anslutit mig till skaran av medborgare som känner politikerförakt. Mitt förakt riktar sig dock mot en enda politiker, den gråa centerpolitikern som efter Anneli Jäätteenmäkis fall råkade bli partiordförande och därmed statsminister. Helsingforsledningens fula spel denna sommar är ämnat att öka politikerföraktet, men något egentligt förakt känner jag inte för Helsingforspolitikerna. Jag kan inte ens säga att jag föraktar kommunminister Manninen, fastän jag tycker att han borde ha avgått redan i juni. Politiker är människor som jag själv med ambitioner och fåfänga. Det är mänskligt och ibland till och med nödvändigt att kompromissa med sina värderingar och principer. Men för en statsminister som i feghet väljer att offra den som har svårast att försvara sig kan jag inte känna annat än förakt.

Enligt YLE Internytt och Radio Vega Aktuellt har statsministern idag upprepat sitt stöd för Helsingfors annektering av sydvästra Sibbo. Statsministern "ser inga större hinder" för annekteringen. Indirekt säger han att annekteringen behövs för att "balansera bostadsmarknaden i huvudstadsregionen".

I klartext skulle en "balanserad bostadsmarknad i huvudstadsregionen" betyda att den höghuslegenhet som jag i årtal dubbeljobbad för skulle sjunka i värde samtidigt som den förestående rörrenoveringen antagligen ytterligare skulle fördyras som en följd av den brist på rörmåkare och byggnadsarbetare som Helsingfors snabba bebyggande av sydvästra Sibbo skulle leda till. Men det är inte därför jag föraktar statsministerns ställningstaganden. I själva verket finner även jag det önskvärt att bostadspriserna hålls måttliga i huvudstadsregionen. Den "balanserande" effekten kunde även utebli, då ett omfattande byggande i Sibbo skulle betyda att man byggde mindre på annat håll. Vad jag föraktar är en politik som går ut på att undvika konfrontation med Helsingfors stora av samlingspartiet styrda granne Esbo och kompensera bristen på ledarskap och stöd för huvudstaden med att offra en liten kommun som styrs av språkminoritetens parti. (Se Storhelsingfors. Den 14 augusti 2006 samt Den mobbade Centern. Den 9 augusti 2006 .) Jag föraktar även en politik som går ut på att försöka skapa koncensus för att kunna köra över lagen. Var det inte just det Centerpartiet sysslade med under Kekkoneneran?

Om statsministern verkligen inte ser några större hinder för Helsingfors annektering av sydvästra Sibbo, hur är det då med lagligheten? Man frågar sig hur statsministern överhuvudtaget vågar stöda en plan som av juridiska experter bedöms som lagstridig. Det kan väl ändå inte vara så att den juridiska expertis som centerministrarna kontaktat råkar var just de som bedömer fallet i domstolen? I så fall har man brutit mot principen om maktfördelning mellan verkställande och dömande makt, den västerländska rättstatens grundval.

Keskusta pettää aina. Den 21 augusti 2006

Centerns riksdagsgrupp har idag uttryckt sin tillfredställelse över regeringens kommunpolitik. Enligt partiordförande Matti Vanhanen är regeringens prestationer så starka att oppositionen inte har några vapen inför valet. Oppositionspartiet Samlingspartiet kan ju inte klaga då centerministrarna lovat allt vad Helsingfors samlingspartistiska ledning kunnat begära gällande "kommunförnyelselösningar" (kuntauudistusratkaisuja). (Se YLE Uutiset.) Istället har Centern skaffat sig en ny bitter fiende i regeringspartnern och den gamla trogna bundsförvanten Svenska folkpartiets anhängare. Dessa dagar talas det mycket illa på svenska om Centern och vissa centerministrar. Finlandssvenskarna är inte så många, men tillräckligt inflytelserika för att Centerns svek mot Sibbo, Sfp och lagligheten kan visa sig dyr. I den nuvarande regeringen är det istället för sossarna Sfp som har skäl att notera att Centern sviker. Kepu pettää aina.

Språkbarriär. Den 20 augusti 2006

Det är inte många som läser min blogg, speciellt som mina läsare i Sverige vid det här laget torde ha tröttnat på allt skriveri om Sibbo. Jag kunde ha fått en hel del av mina blogginlägg publicerade i finlandssvenska tidningar, men om mitt syfte med att skriva var att påverka opinionen så vore det gangnlöst. När det gäller finlandssvenskarna så har de väl aldrig varit lika eniga som nu när det gäller att fördöma Helsingfors planer på att inkorporera sydvästra Sibbo. Det är i och för sig anmärkningsvärt, då Sfp håller fast vid att partiets fördömande av planerna inte handlar om språkpolitik. Att publicera i finskspråkiga tidningar vore däremot mera meningsfullt. Jag skriver dock inte själv finska.

I Finland utövar Sanoma-WSOY och mediekoncernens största dagstidning Helsingin Sanomat en oerhörd makt. Pga språkbarriären stängs finslandssvenska röster ut från landets viktigaste forum.

Egnahemshus. Den 19 augusti 2006

När Matti Vanhanen blev satstsminister väckte han uppmärksamhet med att stanna kvar i sitt egnahemshus i Nurmijärvi, inte allt för nära Helsingfors. Medierna drev med Vanhanen och hans idealiserande av det idylliska egnahemsboendet. Vanhanens personliga egnahemsidyll sprack med hans äktenskap, men nu tycks Centern och Helsingfors stad ha funnit varandra i värnandet om egnahemsboendet. Den oheliga alliansen mellan Helsingfors och centerpartiet representeras väl av kommunminister Hannes Manninens påstående att "vanliga Helsingforsbor ska ha rätt att bo i egnahemshus utan att byta kommun." Det är alltså, om man tolkar Manninen ordagrant, de vanliga helsingforsbornas rätt att bo i egnahemshus innanför Helsingfors gränser som ger staden rätt att inkorporera sydvästra Sibbo.

Bristen på förmånliga egnahemshus innanför Helsingfors gränser är i högsta grad ett lyxproblem för de enskilda statsinvånarna och familjerna. För Helsingfors stad är folks önskan att bo i egnahemshus däremot ett ekonomiskt problem. Genom att barnfamiljer och folk med pengar flyttar till egnahemshus utanför stadens gränser förlorar staden så väl invånare som skattebetalare. Ett tiotal Helsingforsskolor är redan indragningshotade. Vid sidan av möjligheterna att förtjäna på att bebygga helsingforsägd mark är utflyttningen från staden det viktigaste motivet bakom planerna på att annektera sydvästra Sibbo. Helsingfors kan dock bevara och även öka sitt invånartal genom att bygga innanför stadens nuvarande gränser.

Att bo i egnahemshus är inte bara dyrt, det är även relativt oekologiskt, speciellt om de som bor i egnahemshuse måste pendla långa sträckor med personbil mellan hem och arbetsplats och om husen inte är anslutna till fjärrvärmenät. Genom att bygga egnahemshus tätt och nära en centralort kan man dock göra boendet mera ekologiskt. Att koncentrera hela Finlands befolkning till Helsingforsregionen är däremot inte speciellt ekologiskt. Avstånden innanför "metropolen", som man så pretentiöst nu vill kalla huvudstadsregionen, blir allt för stora. Dessutom blir trafikstockningarna med bilar som går på tomgång olidlig.

Trots att så väl Helsingfors som minister Manninen talar om egnahemshus, planerar Helsingfors att bebygga sydvästra Sibbo lika tätt som Busholmen. Hur detta skall gå ihop med lockande egnahemshusbebyggelse kan man ifrågasätta. Jämförelsen med gamla Borgå och Ekenäs är bara illvillig retorik. (Finlandssvenskarna gillar ju traditionsrika svenskspråkiga småstadsidyller.) Kanske Helsingfors låtsas att planera bygga tätt bara för att visa att Sibbo inte själv klarar av att bygga ut sydvästra Sibbo. Alternativt så vet man i Helsingfors inte riktigt vad man vill, men man måste passa på att inkorporera sydvästra Sibbo, när man nu en gång, för att citera Jan Vapaavuori, av centerministrarna erbjudits en "once in a lifetime chance, en engångschans att få statsrådets stöd". (Se Bråttom. Den 8 augusti 2006.)

Sibbo kanske inte klarar av att bebygga sydöstra Sibbo lika snabbt som Helsingfors, men det borde verkligen inte ses som ett problem. Genom att Sibbo har utvecklats långsammare än andra kommuner i huvudstadsregionen, har man här ännu kvar en värdefull reserv för framtida egnahemsbebyggelse. Att denna reserv inte allt för snabbt förbrukas borde vara i allmännt intresse, men det är kanske inte i Helsingfors kortsiktliga intresse. Minister Manninen borde vara nöjd över att han lyckats få Sibboledningen att ändra sin politik och inte känna sig provocerad. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Det finns verkligen inte skäl att bestraffa hela kommunen för att styrelseordföranden och kommundirektören inte kunnat förutse Centerns nyckfulla politik. Folk läser ju inte minna bloggar, så ministern kunde kanske med äran i behåll nu ta tillbaka sitt stöd för Helsingfors inkorporeringsplaner. Inkorporeringen behövs ju inte längre när Sibbo går med i Nylands förbund, välkomnar metron till Östersundom och lovar bygga egnahemshus för minst 20 000 nya invånare.

Sorg och bedrövelse. Den 18 augusti 2006

Miljöminister Jan-Erik Enestam (Sfp) säger på insändarsidan i gårdagens Hufvudstadsblad att han informerades av kommunminister Hannes Manninen (c) om Helsingfors planer att inkorporera sydvästra Sibbo och Manninens beslut att stöda planerna i samma skede som statsminister Vanhanen (c) och finansminister Eero Heinäluoma informerades. Så kan det officiellt vara. I praktiken skulle minister Manninen aldrig ha vågat lova sitt stöd för ett initsiativ så uppenbart i konflikt med centerpartiets politiska linje, om inte Vanhanen redan på förhand gett grönt ljus. När huvudena rullar efter nästa val är det dock Manninen som får stå till svars för regeringens kommunpolitik.

Enestam tror inte att Helsingfors planer kommer att förverkligas, eftersom de är olagliga. Han menar även att Sfp inte motsätter sig annekteringsplanerna av språkpolitiska skäl, utan för att partiet slår vakt om lagligheten. Som parti skulle ju Sfp rent av dra nytta av att Sibbo gjorde sig av med det relativt finskspråkiga sydvästra Sibbo och i framtiden inte så radikalt tvingades att öka antalet (finskspråkiga) invånare. Man kan även tillägga att Sibbo numera faktiskt har en finskspråkig majoritet och att samtliga partier i Sibbo motsätter sig en tvångsanslutning. Lika väl har frågan om Sibbos framtid även en viktig språkpolitisk sida, redan av det faktum att Sfp av Helsingfors stadsledning beskylls för att bedriva språkpolitik. Hade Sfp och finlandssvenskarna en bättre goodwill på finskt håll, skulle man inte heller jämföra Sibbo med Nordkorea. (Se Centerministrar i pinsam situation. Den 16 augusti 2006.)

Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo upprör hela Svenskfinland. Veckans upplaga av Kyrkpressen innehåller över en sida om angreppet mot Sibbo. Förlusten av sydvästra Sibbo skulle vara speciellt tung för församlingarna i Sibbo, både ekonomiskt och emotionellt. Vid normala kommunsammanslagningar kan ju församlingarna fortleva. Ideella föreningar och friförsamlingar kan nonschalera gränsförskjutningar. Däremot tillåter lagen inte att evangeliskt-lutherska församlingar verkar över kommungränser. Speciellt skulle man i Sibbo, om annekteringen förverkligas, sörja Östersundom kyrka. Kyrkan kan bli Sibbobornas Viborg, ett sår som aldrig läks. Även om gränserna får bestå, har Helsingfors ledning redan nu lyckats förorsaka sorg och bedrövelse.

Där de finlandssvenska medierna dagligen skrivit om Sibbos sak, så saknar man i Sverige totalt intresse för saken. Jag har inte hittat den minsta lilla notis om saken i något rikssvenkt medium. Medan finlandssvenskar ofta identifierar sig med det svenska språkområdet eller den svenska språkgruppen, torde rikssvenskar endast identifiera sig med nationalstaten Sverige och med Norden som helhet. Sibbos sak är inte Sveriges, åtminstone inte så länge Arja Saijonmaa saknar sommarvilla i Sibbo skärgård.

Enligt gårdagens Hufvudstadsblad ser kommunminister Manninen Sibbostyrelsens senaste drag som en provokation. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Mötesbesluten, inklusivet beslutet att ansluta Sibbo till Nylands landskapsförbund, kan istället för en provokation betraktas som en avbön och ångerfull vädjan om nåd: Sibbo gör allt som Helsingfors och Statsrådet begär, bara man inte flyttar kommungränsen.

Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006

Kommunminister Hannes Manninen ser enligt en intervju i dagens Hufvudstadsblad Sibbos planer på att inlösa helsingforsägd mark i Sibbo som en provokation. Han säger sig dock inte låta sig provoceras. Om Sibbos mottrdrag i konflikten är en provokation, så är det dock just för att den provocerar Manninen. Hela historien är ytterst pinsam för minister Manninen. Och bättre blir det inte av att han släppt ur sig absurda grodor så som påstående at "Vanliga Helingforsbor ska ha rätt att bo i egnahemshus utan att byta kommun." (Hur är det förresten med dem som redan bor i ett egnahemshus i sydvästra Sibbo?) Den stackars Manninen står knappast personligen bakom den av Vanhanen ledda Centerns nya city-look politik. (Se City-Centern. Den 3 augusti 2006.) Manninen skulle säkert backa, om det för honom - och för statsminister Vanhanen - bara fanns en väg ut med äran i behåll.

Istället för att provocera centerministrarna borde man i Sibbo kanske vara diplomatiska nog att finna en väg ut där alla - inte bara Sibboledningen - kan rädda sina ansikten.

I gratistidningen Uutislehti 100 finns idag en karta över det område i sydvästra Sibbo som Helsingfors stad har ansökt om att få annektera. Kartan ger det felaktiga intrycket att Sibbo skärgårds centralort Simsalö ligger utanför det område som Helsingfors vill inkorporera. I själva verket är det faktum att man dragit gränsen så att Simsalö just skulle hamna på Helsingfors sida av gränsen det som är mest upprörande i Helsingfors planer. Antingen har Helsingfors ritat gränsen i total okunskap om förhållandena i Sibbo eller så förhåller man sig brutalt likgiltigt till skärgårdsbornas livsvillkor, vilket jag redan konstaterat i ett tidigare blogginlägg. Alternativt är Helsingfors territoriella anspråk en ren provokation. Åtminstone har den provocerat Sibbo till motdrag, vilka staden och statsrådet egentligen borde vara nöjda över.

Centerministrar i pinsam situation. Den 16 augusti 2006

Kommunstyrelsen i Sibbo gjorde igår det drastiska beslutet att ansöka om att få lösa in drygt 400 hektar av den mark som Helsingfors äger i sydvästra Sibbo. (Se Internytt eller FNB/Hbl.) Motiveringen är att Helsingfors inte är villigt att sälja sin mark, vilket förhindrar Sibbo att planera för större bosättning. Även om motdraget skulle leda till resultat, har Helsingfors tvingat Sibbo till motgifter. Sibbo torde i själva verket gärna växa långsammare än man nu planerar, trots att det paradoxalt nu är Helsingfors som förhindrar Sibbo att bidra till utvecklingen av "metropolen".

Hur det än går för Sibbo har regeringen och i synnerhet de centerpartistiska ministrararna Manninen och Vanhanen hamnat i en pinsam situation. Antingen har man gett Helsingfors löften om en annektering som strider mot lagen, eller så måste man ta ställning till huruvida man skall hålla fast vid sitt stöd för Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo. Håller man sina löften till staden, bevisar man nu att regeringen inte alls i första hand sökte det nationella intresset, utan bara Helsingfors stads ekonomiska intressen och indirekt helsingforsmediernas gillande. Hur skall centerministrarna kunna förklara sitt fjäskande för staden? Och hur skall man efter förd politik kunna motivera sina traditionella väljare att rösta på partiet, när Centern till skillnad från Svenska folkpartiet inte längre slår vakt om den kommunala självstyrelsen?

Helsingin Sanomats ledarskribent Keijo Himanen ifrågasätter i en kolumn i dagens Helsinginsanomat Sibbos förmåga att förverkliga sina nya planer på att bygga ut kommunen. Att planerna skulle förverkligas till punkt och pricka kan naturligtvius ifrågasättas, men det gäller även Helsingfors planer. Speciellt naivt är det att tro att Helsingfors skulle bygga sydvästra Sibbo så idylliskt och ekologiskt som man hävdar. Här handlar det om att vinna De Grönas stöd och lämna Svenska folkpartiet ensamt i opposition i Helsingfors stadsfullmäktige.


Gratististidningen Helsingin Uuttiset har tagit det som sin uppgift att tala för Helsingfors sak. På ledarplats i dagens tidning säger man att Sibbo "har hållit sina gränser stängda som Nordkorea och att språkmuren varit hög". Å andra sidan låter tidningen Matti Lahdenranta från Helsingfors trafikverk indirekt ifrågasätta möjligheterna att bygga ut metron till Sibbo i den brådskande takt som staden nu låtsas planera. Helsingfors vill ge sken av att utbyggnaden av metron österut är så brådskande att Helsingfors måste ta över sydvästra Sibbo bara för den skull. Samma nummer av gratistidningen låter publicera en insändare som citerar en tre år gammal text av Helsingfors statsstyrelseordförande Jan Vapavuori. Vapavuori förnekar här att staden skulle lida av tomtbrist. Istället säger han att det finns rum att bygga för ytterligare 100 000 invånare inom stadens (nuvarande) gränser.

Helsingfors marker i Sibbo. Den 15 augusti 2006

Nämnden för teknik och miljö i Sibbo beslöt i går kväll att föreslå för kommunstyrelsen att Sibbo inlöser de markområden som Helsingfors äger i Sibbo. Vilka möjligheterna att förverkliga detta förslag är kan jag inte bedöma. Rätten att inlösa mark kan beviljas av miljöministeriet, vid vilket Jan-Erik Enetsam (Sfp) råkar vara minister.

Helsingfors stad torde i tiden ha köpt upp mark i Sibbo med syftet att senare byta marken med staten. Staten äger i Helsingfors mark, som brukas av försvarsmakten. Försvarsmakten har dess värre inte velat lämna sina fina stränder i Helsingfors, varför Helsingfors stad har förblivit markägare i Sibbo. Sibbo har i sin tur dröjt med att planera de områden där staden äger mark. Istället planerade Sibbo i Östersundom ett köpcentrum, vilket kanske provocerade Helsingfors till stadens drastiska beslut. Sibbo har redan hunnit skrota planerna på ett köpcentrum i Östersudom, men de politiker som envist stödde planerna har skäl att ångra sig. Man backade för långsamt, kanske för att rädda sina ansikten. När nu Helsingfors eventuellt straffar Sibbo för kommunens illojala planer på ett köpcentrum bör man minnas att Sibboborna, eller åtminstone en majoritet av invånarna i sydvästra Sibbo, starkt motsatte sig planerna på ett köpcentrum i Östersundom.

Det faktum att Helsingfors äger mark i Sibbo ger på inget sätt staden rätt att inkorporera sydöstra Sibbo. Det är ändå just stadens markegendomar som står bakom stadens önskan att få ta över en femte del av Sibbos yta. Att Helsingfors stad har en god ekonomi är lika mycket av nationellt intresse som att Sibbo och alla andra städer och kommuner i Finland har en god ekonomi. Att hävda att annekteringen av sydöstra Sibbo är av nationellt intresse är däremot att försöka dölja de verkliga motiven.


22:05

Kommunstyrelsen i Sibbo beslöt i kväll att ansöka om att få inlösa landområden som Helsingfors äger i Sibbo. (Se MTV3 nyheter.) Om inte tidigare så åtminstone nu torde det stå klart hur allvarligt man i Sibbo ser på Helsingfors fientliga expansionsplaner.

Storhelsingfors. Den 14 augusti 2006


Storhelsingfors (Suur-Helsinki) är ett diffust begrepp. Några anspelningar på Storfinland (Suur-Suomi), en högerextremistisk finsk-nationalistisk idé från medlet av förra seklet, har dock sällan gjorts. Nu är det aktuellt att dra paralleller åt det hållet.

Ofta förstår man med Storhelsingfors det samma som Helsingfors med förstäderna Vanda och Esbo (och Grankulla). Många Helsingforspolitiker skulle gärna se att dessa städer gick samman. En samgång skulle åtminstone vara funktionellt motiverad, eftersom städerna nu har svårt att samarbeta och göra vettiga gemensamma planer.

Ett av Helsingfors stora problem är att stadens västra gräns ligger alldeles intill stadens centrum. Istället sträcker sig staden långt österut. För att Helsingfors skall kunna gå samman med Esbo och Vanda krävs dock statsrådets medling och politiskt mod. Många hade säkert hoppats på att regeringen Vanhanen hade haft det modet. Istället erbjuder regeringen ett alternativt Lill-Storhelsingfors, som bara ytterligare förvärrar stadens geografiska obalans.
Jämförelserna med Storfinland haltar åtminstone på en punkt. Den tänkta kolonin i Sibbo saknar landförbindelse med moderstaden. Dylika kolonier strider inte bara mot FN:s principer om rätt till självständighet, utan även mot Finlands lag. Därför skall nu även Vanda tvingas avstå från sin havsstrand. (Se "Utpressning. Den 11 augusti 2006".) Den planerade korridoren är på det smalaste stället dock endast en kilometer bred. Det behövs bara lite växthuseffekt till, så finns det inget sammanhängande landområde kvar.

Till slut lite pressklipp. Juristen Toivo Pihlajaniemi hävdar i en intervju för YLE att Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo strider mot lagen.

Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006

Att jämföra någon med Adolf Hitler anses grovt kränkande, samtidigt som jämförelsen med största sannolikhet indirekt förringar Hitlers grymhet. För drygt tio år sedan ansågs Finlands dåvarande president Matti Ahtisaari indirekt ha jämfört motståndare till ett finländskt medlemskap i EU med nazister. Det föranledde naturligtvis protester. De hemliga överennskommelserna mellan statsrådet och Helsingfors ledning angående sydvästra Sibbo har under den gångna sommaren av många jämförts med Molotov-Ribbentrop-pakten. De som gått längst har liknat Helsingfors stadsstyrelses ordförande Jan Vapaavuori med Hitler. (Se Hbl den 4 augusti.) Försvararna av Helsingfors anspråk på att få expandera österut har hävdat att jämförelsen haltar. De har rätt. De var inte Hitler som anföll Finland. Hitler bara erbjöd Finland åt Stalin.

Vem som i denna analogi motsvarar Stalin och Molotov är inte helt entydigt. Däremot är det, åtminstone för mig, klart att Matti Vanhanen skall tilldelas Hitlers roll och Hannes Manninen rollen som Ribbentrop - om några roller överhuvudtaget behöver tilldelas. Inte ens jag anser att Vanhanen bör jämföras med Hitler i sig. Det skulle åtminstone kunna tolkas som ett grovt förringande av de brott som nazisterna begick mot vissa människor och folkgrupper.

Parallellerna skall inte dras för långt. Analogier och metaforer skall inte övertolkas och inte heller tas allt för bokstavligt. Bildliga uttryck kan vara medvetna överdrifter eller hyperboler. Då det gäller överenskommelsen om tvångsannekteringen av sydvästra Sibbo tycker jag att jämförelsen med Molotov-Ribbentrop-pakten är mycket träffande. När jag själv först tog del av Helsingfors planer gick mina tankar omedelbart till Molotov-Ribbentrop-pakten. Jag har inga andra bekanta modeller; jag kommer inte på någon överenskommelse som vore brutal nog att jämföra med.

Topelius och Sibbo. Den 12 augusti 2006

Sibbo har länge uppmärksammat Zacharias Topelius (1879-1898), som i knappt tjugo år bodde på Björkudden i sydvästra Sibbo. Man har namngett vägar, salar och skolor efter Topelius. Varje år arrangerar man den sk Topeliusveckan. Nu gör Helsingfors anspråk på den del av Sibbo där Björkudden ligger.

Det skall medges att Topelius, som var född i Nykarleby, torde ha valt att bosatt sig i Sibbo på grund av närheten till Helsingfors. Sibbo eller Östersundom var på 1800-talet dock ingen förort till huvudstaden. Topelius betonade mycket starkt hemmet, hembygden och fäderneslandet. Han säger i Boken om vårt land att vi bör ha medlidande med folk som saknar ett fädernesland:

Då är en människa såsom på vida havet: hon ser ingen strand, hon har ingen hamn, hon lever och dör som en främling på jorden.

"Finlands svenska befolkning" äger dock ett fädernesland:

Antingen jag på finskt språk kallar det Suomi, eller jag på svenskt språk kallar det Finland, är det dock alltid samma land. Alla dess söner och döttrar äro samma folk, vad språk de än tala.

Den finska territorialstaten, statsnationen och språkfreden bygger långt på den runebergsk-topelianska synen på nationen bestående av två språkgrupper. Eftersom finlandssvenskarna och finnarna utgör en nation, har det varit fritt fram för finskspråkiga att bosätta sig i traditionell svenskbyggd, inklusive Sibbo. Finlandssvenskarna har varit lojala och patriotiska medborgare och så vänskapligt inställda till det finska språket att svenskans ställning är hotad. Finlandssvenskarna har inte betraktats som en skild nation med regional autonomi eller en ursprungsbefolkning med rätt till land. Istället har samhällsfördraget och språkfreden utgått från den kommunala självstyrelsen. (Se Samhällskontrakt. Den 1 augusti 2006.)

Respekteras inte den kommunala självstyrelsen och finlandssvenskarnas rätt att inom den kommunala självstyrelsens ramar främja det svenska språkets fortbestånd, då har samhällskontraktet och språkfreden upphört att gälla. Då gäller inte längre doktrinen om två språk, men en nation. Då kan Finlands svenska befolkning i egenskap av ursprungsbefolkning göra anspråk på inte bara Sibbo skärgår, utan på hela huvudstadsregionen!

Första avsnittet i Boken om vårt land handlar om hemmet, det andra om fäderneslandet. Avsnittet om fäderneslandet inleds med ett salomonskt ordspråk, som är speciellt aktuellt i dessa onda tider:

Flytta icke de gamla råmärken, som dina fäder gjort hava.

Utpressning. Den 11 augusti 2006

Kommundirektören i Sibbo Markku Luoma berättar i dagens Hufvudstadsblad hur det gick till när han och kommunstyrelsens ordförande Christel Liljeström (sfp) träffade Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och stadsstyrelsens ordförande Jan Vapaavuori den 21 april. Gick det till som Luoma säger handlade det om rena utpressningen.

I Sibbo har en utredningskommitté förhört Luoma och Liljeström. I Sibbo finns det de som menar att Luoma och Liljeström inte har skött förhandlingarna med Helsingfors väl. Att tala om förhandlingar är dock att använda ett starkt förskönande uttryck.

Dagens Borgåblad kommenterar Helsingfors biträdande statsdirektör Pekka Korpinens uttalanden i gårdagens Helsinginsanomat. (Se Minoritetsförtryck. Den 10 augusti 2006.) Luoma kritiserar här Helsingfors planer på att bygga sydvästra Sibbo med ett effektivitetstal på 0,9, vilka han finner helt orealistiska. (Siffran 0,9 lär skall betyda tre gånger tätare än normalt i Helsingfors.) Luoma noterar att det hela i grunden handlar om stadens ekonoiska intressen:

Sist och slutligen torde det hela handla mera om pengar. Om Helsingfors får ta sydvästra Sibbo och planlägger attraktiva byggområden där, så kan staden sälja tomtmarken och göra hundratals miljoner euro i vinst.


Jag gjorde på förmiddagen en cykeltur i det lilla område i Vanda som Vanda måste avstå till Helsingfors för att huvudstaden skall få en korridor till sydvästyra Sibbo. Jag tog ett antal bilder. (Se även ovan.) Det är uppenbart att Vanda har vanskött södra delen av den sk Västerkullakilen, fastän området har stadens enda havsstrand. Till (de hemliga) planerna torde länge ha hört att Vanda byter bort området med Helsingfors för att iställe få Nedre Dickursby. Invånarna i Nedre Dickursby visade sig dess värre inte vilja bli vandabor, så nu lär Vanda bli utan ersättning för det natursköna men förfallna området.

Ett bisarrt inslag i Västerkullakilen är ett antal kanoner som en privatperson riktat mot Helsingfors. Grannen till kanonernas ägare visste inte om kanonerna går att avfyra, men han var övertygad om att slaget redan var förlorat.

Vid gränsen till Sibbo vid Nya Borgåvägen har man för någon månad sedan bytt ut skyltarna som visar var Sibbo och Östra Nyland börjar - än så länge. Tidigare fanns här skyltar med namnen först på svenska, men nu har man bytt ut dem så att de motsvarar de nya språkförhållandena i Sibbo. På andra ställen har man inte brytt sig om att byta ut skyltarna. Det skulle kosta tiotusentals euro att byta ut dem alla. Vem månne har beställt de nya skyltarna vid Nya Borgåvägen?

Minoritetsförtryck. Den 10 augusti 2006

Hufvudstadsbladet offrar idag ett helt uppslag på Helsingfors planer på att inkorporera Sibbo. Bland annat berättar Hbl om att minister Enestam (Sfp) hölls utanför diskussionerna mellan Helsingfors och statsrådet och att de finlandssvenska socialdemokraterna motsätter sig tvångsannekteringen. Tack och lov finns det svenskspråkiga även i andra partier än Svenska folkpartiet.

Dagens Helsingin Sanomat tillägnar nästan en hel broadsheet-sida på Sibbofrågan. Helsingfors biträdande statsdirektör Pekka Korpinen säger här att det är en omöjlighet att Sibbo kunde få behålla västra ("sydvästra") skärgården. Här står hans ord alltså mot statsminister Vanhanens ord. (Se Brutal gränsdragning. Den 6 augusti 2006.)

Dagens Helsinginsanomat ställer frågan "vem ritade Helsingfors nya gränser?" Svaret är att de ritades under ledning av Tuomas Rajajärvi. Korpinen hävdar att gränserna ritades med omsorg och sakkunskap! Om så är fallet, vilket jag visserligen betvivlar, är de som valt och ritat gränserna brutala sadister och minoritetsförtryckare. Angreppet mot Sibbo förtjänar internationell uppmärksamhet.

Den mobbade Centern. Den 9 augusti 2006

Olika politiska partier representerar olika intressegrupper: socialdemokraterna fackorganisationerna och de fackligt anställda, Samlingspartiet företagarna och höginkomsttagarna, centerpartiet landsbyggden och jordbrukarna. Av förståeliga skäl har Centern varit svagt representerad i städerna. Även på traditionell svenskspråkig landsbyg, så som Sibbo, är det få som röstar på centerpartiet, eftersom även jordbrukarna här röstar på Svenska folkpartiet. Att Center inte får svenskspråkiga röster torde partiet uppleva som ett mindre problem. Partiets svaga stöd i städerna har man under senare år däremot sett allvarligt på.

De som hör till respektive intressegrupp är relativt partilojala. I valkampanjer strävar partierna således främst att nå sk rörliga väljare med hjälp av imagereklam. Även mellan valen är man mån om att göra ett bra intryck på potentiella väljare. Imagen eller mediebilden behöver inte motsvara partiernas politiska linje, men reklambudskapet kan inte heller stå i direkt konflikt med den bedrivna politiken. Eftersom vi i Finland har koalisationsregeringar och vi saknar egentlig oppositionspolitik, är det dock ofta oklart vilken politik partierna står för. (Partierna vill inte bränna broar inför kommande regeringsförhandlingar.)

Det parti som under den senaste riksdagsperioden i högsta grad slagit vakt om sin mediebild är Centern. Imagen går före väljarnas intressen. Matti Vanhanen hade aldrig övertalat Tanja Saarela (fd Karpela) att ställa upp som minister, om det inte varit för att partiet desperat behövde förnya sin mediebild. Ett märkligt finländskt fenomen är att partiernas mediebild kan lida av oppositionsrollen. I andra länder är det ju tvärtom regeringsansvaret som belastar partiernas rykte. De partier som är i opposition kan i Konsensusfinland utfrysas och utsättas för medial trakassering. Detta har åtminstone centerpartiet fått erfara. Att statsminister Matti Vanhanen går emot partiets linje förklaras därför inte bara av att ett regeringsparti måste representera en hegenomi, som ser till det "allmänna intresset". Den som blivit mobbad väljer ofta att angripa en svagare, för att skona sig själv.

Det är fegt av statsministern att erbjuda (en del av) Sibbo åt Helsingfors, när en samgång med Vanda och Esbo hade motsvarat ett verkligt behov.

Bråttom. Den 8 augusti 2006

Helsingfors beslöt i brådskande ordning att ansöka om att få inkorporera sydvästra Sibbo. Orsaken till den brådskande ordningen är dock inte att Helsingfors har bråttom att planera och bebygga Sibbo. Istället torde det handla om, liksom stadsstyrelsens ordförande Jan Vapaavuori säger i en intevju i lördagens Hufvudstadsblad, att staden erbjudits en "once in a lifetime chance, en engångschans att få statsrådets stöd". Det är inte staden som har bråttom. Det är de centerpartistiska ministrarna som har bråttom att bevisa sitt stöd för Helsingfors. Nästa riksdagsval är redan i mars.

Helgerån. Den 7 augusti 2006

Liksom jag påpekar i gårdagens blogginlägg hamnar Simsalö i Helsingfors, om Helsingfors får inkorporera det område som staden ansökt om. Detta har Astrid Thors noterat i sin blogg redan den 21 juni (Sibbo i kläm). Thors skriver att "om tex Simsalö skulle hänföras till Helsingfors, då talar vi inte mera om att respektera språklagen och grundlagen!"

Om Helsingfors anspråk förverkligas skulle även Sibbesborg, Ingmans mejeri och AI Virtanens hem hamna några meter in på Helsingfors sida av gränsen. (Månne man i Helsingfors ens visste om att det finns en kulle som kallas Sibbesborg, där enligt legenden Sibbos historia börjar?) Därtill skulle Östersundom kapellkyrka och Topelius hem Björkudden hänföras till Helsingfors. Med andra ord vill Helsingfors lägga beslag på nästan allt som sibbobor byggt sin identitet och hembygdskänsla på.

Brutal gränsdragning. Den 6 augusti 2006

Att det i själva verket är Statsrådet (Finlands regering) som uppmuntrat Helsingfors att göra anspråk på sydvästra Sibbo (se Statsministern offrar Sibbo för att polera sin och Centerns image? Den 5 augusti 2006) kan förklara det faktum att Helsingfors stadsstyrelse hade förberett sitt beslut i frågan mycket illa. När Helsingfors dragit upp nya gränser för Helsingfors, Vanda och Sibbo har man dragit gränsen rakt genom Sibbo skärgård, så att skärgårdens centrum Simsalö just hamnat på Helsingfors sida. Antingen förhåller man sig i Helsingfors brutalt okänsligt till skärgården och skärgårdsborna eller så är man totalt okunnig om förhållandena i Sibbo. När det gäller Sibbo skärgård så är den språkpolitiska dimensionen speciellt uppenbar. Sibbo skärgård är, när sommargästerna åkt hem, fortfarande ett praktiskt taget enspråkigt svenskt område.

Statsminister Vanhanen har hunnit säga att Sibbo bör få behålla skärgården, eftersom Helsingfors inte behöver den. Det kan för någon vara ett lugnande besked, men personligen uplever jag det mycket obehagligt att Statsministern tror sig maktfullkomligt kunna bestämma över Sibbos framtid. Som tur är har vi i Finland en maktfördelning mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt. Huruvida rättsväsendet kan rädda Sibbo återstår att se.

Statsministern offrar Sibbo för att polera sin och Centerns image? Den 5 augusti 2006

Ledande politikers och tjänstemäns uttalande i Sibbifrågan är så märkliga att jag, som annars förhåller mig mycket skeptisk till konspirationsteorier, här misstänkt överenskommelser som inte tål dagsljus. (Se Sibbo och Nordsjö hamn. Den 4 augusti 2006 .) Enligt en intervju med stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuor i dagens Hufvudstadsblad berättar Helsingfors styrelseordförande att statsminister Matti Vanhanen (c), finansminister Eero Heinäluoma (sdp) och kommunminister Hannes Manninen (c) direkt uppmuntrata Helsingfors att ta initiativ i frågan. Såväl Hannes Manninen som Matti Vanhanen har under diskussioner med stadens ledning poängterat huvudstadsregionens behov.

Om Vapaavuri talar sanning, så är det inte Helsingfors stads ledning som Sfp, finlandssvenskarna och Sibboborna bör rikta sitt agg mot. Det är kommunminister Manninen och framför allt statsminister Vanhanen som offrar Sibbo för sina egna syften. Vilka motiven är är det inte svårt att gissa. Det är troligt att centerministrarna - i konflikt med Centerns kommunpolitiska linje - offrar Sibbo för att socialdemokraterna och finansminister Heinäluoma i budgetförhandlingarna i gengäld skall stöda centerns krav på stöd till landsbygden. Då handlar det inte bar om kohandel utan om överenskommet rov. Alternativet är att centerministrarna betonar "huvudstadsregionens behov" för att Centern ("City-Centern") i helsingforsbornas och speciellt Helsingforsmediernas ögon skall förefalla helsingforsvänligt, urbant och hippt.

Sibbo och Nordsjö hamn. Den 4 augusti 2006

När det gäller viktiga kommunalpolitiska beslut av ekonomisk betydelse görs förberedelserna och överenskommelserna i det fördolda, trots politikernas vackra tal om öppenhet. Det här torde i hög grad ha gällt planerna av Nordsjö hamn (Helsingfors nya lasthamn). Det gäller helt uppenbart Helsingfors planer på att inkorporera sydvästra Sibbo. Det torde finnas ett starkt samband mellan dessa två jätteprojekt. Jag har ingen insideinformation i frågan; hade jag det skulle jag vara belagd med munkavle. Följande resonemang är därför endast spekulationer.

Nordsjö hamn är ett strategiskt projekt av nationell betydelse, trots att valet av plats för Helsingfors nya hamn kanske delvis avgjordes av Helsingfors ekonomiska intressen. (Alternativet Pickala hade legat utanför stadens gränser, vilket hade tvingat Helsinfors hamn att bolagisera sin verksamhet, vilket i sin tur hade fått skatteekonomiska följder.) Nordsjö hamn är inte bara ämnad att betjäna Helsingforsregionens behov. Lahtisbanan (en ny järnväg mellan Helsingfors och Lahtis) hade inte byggts, om det inte för den nya hamnens skull funnits ett behov av att förbättra förbindelserna till Vladivostok. Helsingfors (och Vanda) skall inte bara vara Gateway City när det gäller lufttrafik. Ambitionerna är större än så.

Att hamnen byggs i Nordsjö vid (vatten)gränsen till Sibbo betyder att trycket på en expansion österut ökar. Planerna på att förlänga metrolinjen (tunnelbanan) östeut till Sibbo, fastän metrospåret västerut tar slut ett par kilometer från Helsingfors centrum, har nu och då lagts fram, men Helsingfors "beslut" att ansluta sydvästra Sibbo till huvudstaden kom nog mycket överraskande för de flesta. Beslutet gjordes ju dessutom i brådskande ordning, vilket kan leda till juridiska problem. Att det officiella beslutet att kolonialisera Sibbo kom så sent och plötsligt torde ha att göra med projektet Nordsjö hamn. Offentliga planer på att flytta Helsingfors, Sibbos och Vandas gränser skulle ha kunnat satt igång besvärsprocesser som ytterligare försenat eller rent av omöljliggjort bygget av Nordsjö hamn.

Eftersom Nordsjö hamn är ett strategiskt projekt av nationell betydelse kunde Helsingfors kommunalpolitiker aldrig föra en öppen diskussion i saken där de verkliga argumenten lyftes fram. Dels måste även lura invånarna i sydvästra Sibbo och Sibbo skärgård till lugn, dels måste man anslutande nationella projekt och överenskommelser. I slutna kabinett samarbetade staden och staten för hamnprojektets förverkligande. Man har sedan forsatt att samarbeta och göra överenskommelser när det gäller annekteringen av sydvästra Sibbo. Utvecklingen av Sibbo är dock i verkligheten ingen betydelsefull nationell fråga, annat än som prejudikat för den kommunala självstyrelsen. Det är bara den stora markägaren Helsingfors stad som här har ekonomiska intressen. Helsingfors vill få ett bra pris för sina (fel)investeringar i Sibbo. Men kanske ingår Sibbos öde i en större inofficiell överenskommelsen mellan staden och staten?

City-Centern. Den 3 augusti 2006

Centerpartiet i Finland, vars officiella namn på svenska numera är Centern i Finland, har tidigare försvarat landsbygden och glesbygden. Partiet har en dominerande ställning i största delen av landet, men är svagt representerat i de större städerna, speciellt i Helsingforsregionen. Partiets låga understöd i huvudstadsregionen kan delvis förklaras med att det i första hand bevakat jordbrukarnas och landsbygdens intressen, men på senare tid har partiet även lidit av ett imageproblem. Under Esko Ahos partiordförandeskap förekom direkt mobbning från de Helsingforscentrerade mediernas sida. Sedan dess har centerpartiet medvetet satsat på en urban profil. Under partiordförande Matti Vanhanens ledarskap har partiet börjat tala för utvecklingen av "Helsingfors metropolområde". Ökad inflyttning till "metropolområdet" betyder ökad utflyttning från landsbygden och är därmed inte i de traditionella centerväljarnas intresse. En Helsingforsvänlig image är däremot kortsiktigt i partiets eller partiledningens intresse.

En äkta urban representant har Centern lyckats värva i Laura Kolbe. Kolbe invaldes i Helsingfors kommunfullmäktige vid det senaste kommunalvalet och är sedan 2005 professor i Europas historia vid Helsingfors universitet. (Hon sökte även den svenskspråkiga professuren för några år sedan.) Vad som dragit Kolbe, som uppger städer som sitt stora intresse, till det åtminstone tidigare så agrara centerpartiet har jag svårt att se. Nu har hon i alla fall tagit det som sin uppgift att förespråka metropolens sak i allmänhet och Helsingfors rätt till Sibbo i synnerhet. De som efter annekteringen av Sibbo kommer att sakna ortens lantliga idyll har många rurala orter att välja mellan, hävdade Kolbe nyligen i en artikel.

I en kolumn i det senaste numret av gratistidningen Helsingin uutiset fortsätter Kolbe att argumentera för nödvändigheten av att ansluta Sibbo till Helsingfors. (Hon talar här faktiskt inte bara om en del av Sibbo). Det kan anmärkas att hon i detta sammanhang tituleras centerpartistisk stadsfullmäktige, inte professor. I sin kolumn kombinerar Kolbe sina historiska, politiska och ekonomiska insikter och visioner med billiga propagandaargument. Visionerna är bekanta från förut: Vi lever i ett globaliseringens tidevarv, då nationalstaternas betydelse minskar och storstädernas ("metropolernas") betydelse ökar. Därför är det enligt Kolbe viktigt att Helsingfors växer. Ändå vädjar Kolbe till nationalstatens intresse. Annekteringen av Sibbo ses alltså som ett nationellt intresse, fastän Helsingfors fullmäktige enbart torde söka stadens egna ekonomiska intressen.

Under Matti Vanhanens ledarskap har Helsingforsregionens utveckling blivit en nationell fråga, speciellt för Centern. Men just genom att förespråka det nationella intresset och nationalstatens suveräna rätt att bestämma över regionala gränser bevisar man att man lever kvar i ett förlegat politiskt paradigm. Ute i världen utvecklas de verkliga metropolerna allt mera oberoende av de nationella regeringarnas styrning. För dem som liksom Kolbe drömmer om att få bo i en riktig storstad finns det många att välja mellan: Sankt Petersburg, Calcutta, Mexico City.

Samhällskontrakt. Den 1 augusti 2006

Osmo Soininvaara, som hör till försvararna av Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo (se Motstridiga målsättningar. Den 29 juli 2006), har i något sammanhang föreslagit att den finska (finländska) politiken gällande landets tvåspråkighet bygger på ett samhällskontrakt. (Denna tolkning var från Soininvaaras sida ämnat som ett försvar för finlandssvenskarnas rättigheter.) Jag tror att teorin om ett samhällskontrakt är fruktbar då det gäller att förstå den officiella tvåspråkigheten och relationerna mellan språkgrupperna i Finland. Varför tillåter den finska majoriteten svenskspråkiga skolor, institutioner och enheter? Varför motarbetar inte finlandssvenskar finskspråkig inflyttning i svenska bygder med mordhot och terrorism? I Finland råder det i det stora hela språkfred.

Samhällskontraktet mellan språkgrupperna går ut på att finlandssvenskarna och de finsktalande finländarna utgör en enda nation och att finskan och svenskan i princip är jämbördiga nationella språk. Den kommunala självstyrelsen är även en viktig hörnsten i samhällskontraktet. Detta samhällskontrakt har gett finlandssvenskarna betydande rättigheter till offentlig service på svenska, men det har även möjliggjort att finskspråkiga fritt har kunnat bosätta sig i traditionella svenskspråkiga orter. Utvecklingen har i Nyland lett till att språkförhållandena under några årtionden radikalt förändrats. Svenskan blir allt mera träng och med det svenska språket förträngs de lokala traditionerna.

I Helsingforsregionen, till vilken man allt oftare även räknar Sibbo, är det endast Sibbo som förblivit relativt svenskspråkigt. Orsaken är en relativt konservativ planering, som delvis har varit språkpolitiskt betingad. Å andra sidan har just kommunens lantliga karaktär varit det viktigaste skälet för många finskspråkiga att bosätta sig i kommunen. Sibbo växer för tillfället snabbare än de flesta kommuner, men enligt Helsingforspolitikerna inte tillräckligt snabbt. Därför skall Sibbo eller en del av kommunen anslutas till Helsingfors. Indirekt skall Sibbo nu med stats- och kommunministrarnas stöd bestraffas för sin moderata språkpolitik, som i alla tider haft Svenska folkpartiets och finlandssvenskarnas stöd.

Annekteras sydvästra Sibbo bryter man mot det samhällskontrakt som nationen och samhällsfreden bygger på. Kontraktsbrott är inte bara moraliskt förkastliga. De får även följder.

Google+ Followers