Historien som legitimerande myt. Den 2 september 2006

Historien används mycket allmänt för att legitimera politisk makt, politiska beslut och politiska gränser. Nationell historia handlar ofta om hur nationens fädrar hjältemodigt befriat folket ur en förtryckares bojor. Ett ifrågasättande av den rådande politiska ordningen betraktas därför som ett svek mot friheten och nationens ljusnande framtid. Jag har behandlat historiska berättelsers betydelse som myter eller legitimationsberättelser i min avhandling Stora och små europeiska historier samt i akademiska kurser i historiefilosofi och om myter och historia.

Speciellt när det gäller dyra, svåra, kontroversiella och moraliskt tvivelaktiga beslut brukar politiker söka en legitimerande grund i historien eller nationella myter. Historiker har ofta ställt upp med att belysa nya aspekter av historien, som får de politiska besluten att framstå i fördelaktig dager. Genom att svartmåla aktuella fiender, gamla regimer eller gångna tider kan historieskrivningen få den rådande ordningen att förefalla berättigad. Historiker brukar visserligen föredra historisk kontinuitet framför omstörtande förändringar, men även kontinuitet kan vara en legitimerande grund.

Christel Liljeström, som är kommunstyrelseordförande i Sibbo, har betonat Sibbos 650 år som ett argument för kommunens fortsatta existens. Man behöver inte vara historiker för att känna vördnad och respekt för en så lång kontinuitet. I Finland är alla gamla byggnader och befästningar skyddade av lagen. I Finlands historia är 650 år en så lång tid att varje fornlämning av den åldern skulle utgöra ett hinder för vägar och byggnader. Dess värre finns det ingen instans som skyddar gränser eller fortgående företeelser.

Professorn i Europas historia Laura Kolbe, som är centerpartistisk ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige, har aktivt tagit ställning för Centerns nya skenbart huvudstadsvänliga politik i allmänhet och Helsingfors annekteringsplaner i synnerhet. (Se City-Centern. Den 3 augusti 2006.) Det är inte alltid uppenbart i vilken roll hon uttalat sig, även om hon i sina kolumner titulerats centerpartistisk fullmäktigeledamot, inte professor i historia. I kommuntidningen Kuntalehti säger Kolbe att inkorporeringen av en del av Sibbo med Helsingfors skulle utgöra en historisk kontinuitet på huvudstadens tillväxt: ”Sipoo-osaliitos toisi jatkuvuutta pääkaupungin kehityshistoriaan.”

I andra sammanhang har Kolbe jämfört anslutningen av sydvästra Sibbo med tidigare anslutningar. Hon har även påstått att Sibbo eller sydvästra Sibbo liksom andra stadsdelar som tidigare har anslutits till Helsingfors skulle bevara sin identitet. Dylika påståenden kan man kanske göra i egenskap av politiker, men inte i egenskap av professor i historia, för påståendena är fullständigt ogrundade. Sydvästra Sibbo har aldrig varit ett område med en egen identitet så som t.ex. Haga eller Nordsjö; sydvästra Sibbos identitet bygger på att området är en del av Sibbo samt på att det inte hör till Helsingfors. Speciellt är det på sin plats att notera att Helsingfors hittills alltid vuxit innanför det gamla Helsinge sockens gränser. Vill man hitta historiskt berättigande för Helsingfors expansion torde det bara finnas ett alternativ: att Helsingfors går samman med modersocknen eller -staden Helsinge/Vanda.

Helsingin Sanomat publicerade just ikväll en artikel under rubriken "Helsingin pinta-alaa on kasvatettu koko sen historian ajan" (Helsingfors yta har vuxit under stadens hela historia). Det var ju ett märkligt sammanträffande. Artikelförfattaren låter förstå att den nu planerade utvidgningen av Helsingfors i ett historiskt sammanhang inte är någonting nytt, men jag upprepar: Helsingfors har hittills alltid vuxit genom att områden som tidigare hört till Helsinge socken eller landskommun (på finska Helsingin pitäjä respektive Helsingin maalaiskunta) anslutits till staden.