Vem utpressade vem? Den 7 april 2007


Missarna i Helsingfors inkorporeringsförslag från den 21 juni fortsätter att fascinera mig. Några definitiva svar på varför Helsingfors inte lyckades åstadkomma ett bättre förslag har jag inte, men allt tyder på tidsbrist. Att Helsingfors ritade in den föreslagna gränsen längs den gamla vägsträckningen av Österleden i nuvarande Vanda kan förklaras med att Helsingfors ännu samma vecka som annekteringsbeslutet gjordes förhandlade med Vanda. (Se flygfotot och kartan ovan.) Inte heller utredningsman Pekka Myllyniemi har i sitt förslag noterat att riksväg 170 vid avtaget till Ring III har flyttat ett par hundra meter norrut. Var den föreslagna nya gränsen i Västersundom eller Västerkulla skulle gå var kanske oklart in i det sista. Däremot borde Helsingfors ha haft tid på sig att med omsorg rita ut sitt gränsförslag i öster.

Av kartorna nedan är den vänstra från Helsingfors förslag (bilaga till föredragningslistan för stadsfullmäktugemötet den 21 juni), medan den högra är från Myllyniemis rapport. I Myllyniemis rapport följer gränserna i presentationen av Helsingfors förslag lantmäteriverkets tolkning av gränserna. I sitt utlåtande från den 24 juli skriver Nylands lantmäteribyrå att "I skärgården följer gränsen, som börjar i Sibboviken och slutar vid södra sidan av Simsalö för det mesta befintliga bygränser, eftersom indelningen på Helsingfors stads karta tydligt strävar till att följa dessa." I verkligheten har Helsingfors inte alls medvetet strävat efter att följa befintliga bygränser i Sibboviken. Bygränserna följs endast i den egentliga skärgården från Rågholmen söderut, där Helsingfors gräns sammanfaller med Ilaskivis gräns från det inofficiella och tidigare hemliga förslaget från 1989. Istället har Helsingfors använt sig av linjalen även då man dragit gränsen genom Sibboviken.

Annekteringsbeslutet borde inte ha tagit Helsingfors på säng. I en debattartikel med rubriken "Sibbo Sfp sidsteppades inte" i Hufvudstadsbladet den 17 augusti skriver dåvarande miljöminister Jan-Erik Enestam (Sfp) följande:

Oberoende av de inofficiella kontakterna har stadens planer varit kända länge. Det har också varit känt att både centern och socialdemokraterna känner för saken. Jag har därför varit i regelbunden kontakt med sfp:s ledande förtroendevalda i Sibbo. Jag har också hållits informerad om de diskussioner som Sibbo och Helsingfors fört.

Sfp i Sibbo kände till både Helsingfors allmänna planer och Centerns och SDP:s stöd för planerna i god tid. Att inkorporeringsbeslutet skulle tas i brådskande ordning torde man dock inte ha räknat med vare sig i Sibbo eller Helsingfors. Enestam lär ha informerats av Hannes Manninen om Manninens stöd av inkorporeringsplanerna i kön till riksdagens jubileumsgudstjänst. Jubileumsgudstjänseten var den 23 maj, det vill säga dagen efter Huvudstadsregionens stadsfullmäktigen sammaträdde i Finlandiahuset och godkände samarbetsavtalet mellan städerna.

I mina blogginlägg "Ärade fru fullmäktigeordförande. Den 27 mars 2007" och "Rakel Hiltunen. Den 2 aprikl 2007" har jag föreslagit att Helsingfors eller Sdp:s huvudförhandlare i strukturgruppen, som råkar vara stadsfullmäktigeordförande i Helsingfors, hade pressat Manninen att lova stöda en inkorporering före midsommaren. En alternativ förklaring är att det tvärtom var Manninen som pressade Sdp:s huvudförhandlare att godkänna Manninens kompromissförslag gällande kommun- och servicestrukturreformen. Helsingfors torde redan i maj ha känt till att Manninen kunde tänka sig att stöda en annektering. Kanske hotade Manninen att ta tillbaka sitt stöd för en annektering? Troligtvis lovade Manninen en snabb behandling av annekteringsfrågan, ifall Sdp godkände Manninens förslag gällande kommun- och servicestrukturreformen. Att det i själva verket var Manninen som idkade utpressning kunde förklara varför Helsingfors trots allt togs på säng.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar