Endast rädda hundar bits. Den 11 september 2006

Nej jag skall inte göra några jämförelser mellan attacken mot Sibbo och terrorattacken "nine-eleven". Det vore absurt. Ämnet 9/11 har jag behandlat färdigt i inlägget Konspirationsteorier. Den 7 september 2006. Iställe vill jag jämförat attacken mot Sibbo med en hund som angriper.

Jag har en gång blivit ordentligt biten av en hund. Det var kanske 1988 som en hund en bet mig blodig och rev sönder mina byxor. Jag hade på inget sätt hotat hunden, men den kände sig kanske träng ändå. Kanske såg den i mig ett lätt byte. På kvällen samma dag som jag blivit biten återbesökte jag gården där hunden hade anfallit mig. Det visade sig att hunden blev vettskrämd för min kompis som jag nu hade med mig. Kanske blev jag biten för att jag visade tecken på rädsla, men det är typiskt att det var en rädd och svag hund som anföll.

Helsingforsledningen har fått mycket kritik för sina fräcka anspråk på sydvästra Sibbo, men man kunde argumentera att Jan Vapaavuori inte hade andra val än att föreslå för stadsfullmäktige att Helsingfors ansöker att få annektera det aktuella området. Om det stämmer som statsminister Vanhanen själv säger att han uppmuntrade staden att göra en ansökan (se Gökunge. Den 9 september 2006), så är det inte Helsingfors som attackerat, utan regeringen eller statsministern själv. Möjliga förklaringar till statsministerna märkliga hållning i Sibbofrågan har jag behandlat tidigare. (Se bl.a. City-Centern. Den 3 augusti 2006 och Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006.)

Efter presidentvalet var Vanhanen en skadeskjuten minister. Han hade förlorat klart mot så väl den socialdemokratiska sittande presidenten som mot den potentiella samlingspartistiska statsministerkandidaten Sauli Niinistö. Även inom statsminister Vanhanens eget parti förekom det missnöje med den egna kandidaten, som inte lyckats försvara partiets positioner. Med detta som bakgrund är det kanske inte så märkligt att Vanhanen desperat sökte efter möjligheter att erövra Helsingfors och Helsingforsmediernas (läs: Sanoma-WSOY) stöd.

Sedan nederlaget i presidentvalet har mycket förändrats. Enligt en gallupundersökning, som offentliggjordes senaste vecka är Vanhanen den överlägset mest populära statsministerkandidaten. Igår och idag har Vanhanen fått glänsa som värd för det genom tiderna största toppmötet i Finland. Och Frankrikes president Jacques Chirac har pekat ut Vanhanen som Finlands sexigaste man.

Visst smakar det surt när en föraktlig politiker (se Politikerförakt. Den 22 augusti 2006) har framgångar, men mig inger det lite hopp. Centerministararna Manninens och Vanhanens stöd för anslutningen av sydvästra Sibbo till huvudstaden strider inte bara mot Centerns linje. På sikt hotar en dylik politik partiets understöd i landskapen. Nu skulle Vanhanen ha råd att backa. Dessutom har ju Sibbo nu böjt sig för regeringen metropolpolitik och huvudstadsregionens "behov", så ett konstaterande att situationen förändras skulle inte nödvändigtvis få statsministern att förlora ansiktet. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Snarare skulle det manifestera hans styrka och oberoende.