Maktfördelning kontra folksuveränitet. Den 31 december 2011

http://sv.wikipedia.org/wiki/Maktf%C3%B6rdelning

I mitt studium av fallet Sibbo har jag uppmärksammat små lokala detaljer, men även stora principiella frågor. Till de stora principerna hör maktfördelningen. Maktfördelningen eller snarare avsaknaden av maktfördelning i Finland har jag skrivit om speciellt i inläggen "Den tredje statsmakten. Den 29 juni 2007", "Den femte statsmakten. Den 9 mars 2008" och "Maktfördelningsprincipen. Den 4 april 2010". Att en del av Sibbo inkorporerades av Helsingfors är i sig inte så anmärkningsvärt. Det är möjligt att vi kommer att få se flera stora delsammanslagningar i samband med den nya kommunreformen. Det är i första hand sättet på vilket avgörandena om inkorporeringen togs som har engagerat mig. Jag har bl.a. i inlägget "Jaktlicens. Den 28 januari 2009" noterat att Finland strängt taget inte är en rättsstat. Maktfördelningen är en förutsättning för att en stat skall kunna betraktas som en rättsstat, men maktfördelningsprincipen är inte förverkligad i Finland. Bristen på maktfördelning har i Finland resulterat i en form av korruption där den nationella eliten gör tjänster och gentjänster utan att behöva riskera att bli fast för givande eller tagande av muta. (Se "Korruption. Den 21 maj 2008".)

För tillfälle undervisar jag två kurser i samhällsfilosofi på en gång. Den ena kursen är en vanlig gymnasiekurs, medan den andra är en distanskurs. Bevakningen av fallet Sibbo har ökat mitt intresse för samhällsfilosofi, inklusive politisk filosofi och rättsfilosofi. Fallet Sibbo har för mig varit ett fallstudium som gett insikter i finländskt matutövande och prov på hur rättssystemet kan förbigås.

Charles-Louis de Secondat, baron de La Brède et de Montesquieu


Redan den antika grekiska filosofen Aristoteles noterade att det behövs maktfördelning för att maktmissbruk skall kunna undvikas, men det var den franska filosofen Montesquieu som på 1700-talet först formulerade maktfördelningsprincipen, enligt vilken den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten bör tillhöra olika innehavare. I Finland var maktfördelningen i princip bättre förverkligad då presidenten tidigare hade större makt. Maktfördelningen har även uppgetts som ett motiv till ett bevarande av presidentens maktbefogenheter.

I Finlands grundlag heter det att "Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen." Satsen eller momentet uttrycker folksuveränitetsprincipen, enligt vilken all offentlig makt utgår från en folkvald församling, i Finland riksdagen. Folksuveränitetsprincipen är central i den nordiska synen på demokrati, men med stöd av folksuveränitetsprincipen har regeringsmakten även kunnat köra över lag och rätt. I teorin betyder folksuveränitetsprincipen att den offentliga makten utgår från riksdagen, som representerar folket. I praktiken betyder folksuveränitetsprincipen även att regeringen vid behov kan ta beslut som strider mot lagen. Enligt folksuveränitetsprincipen har riksdagen den slutgiltiga makten, men när det gäller administrativa beslut behöver regeringen inte förankra beslutet i riksdagen.

I mitt studium av fallet Sibbo har jag frågat mig hur det är möjligt att tre partiordföranden (var av en representerade ett oppositionsparti) kunde komma överens om en tvångsinkorporering som strider mot rådande tolkning av lagen. I fallet Sibbo gick beredningen av statsrådets beslut dessutom på tok, så att det förutom materiella även fanns flera formella grunder att ogiltigförklara statsrådets beslut. Lika väl förkastade högsta förvaltningsdomstolen besvären mot beslutet. Här behövs det många förklaringar. En nödvändig förutsättning för att det skulle kunna gå som det gick i det aktuella fallet är ändå avsaknaden av maktfördelning.


Google+ Followers